Semester Stallone´s

Fuckin äntligen... Schlagerhysterin är över för den här gången, eller åtminstone över fram tills nästa peak veckan innan den stora finalen i Belgrad. Hur som helst så får vi lite andrum från den utfyllnad på den massmediala nyhetstorka som hela schlagercirkusen trots allt är. För helt ärligt, vem fan bryr sig på om Bentzing råkat bryta sönder Perellis nagelhänge inne i Green room. Och vem faaaan har ett nagelhänge förresten. Kom in i matchen för helvete.

Jag är kanske inte rätt man att uttala míg eftersom jag inte alls diggar schlager. Man skulle faktiskt kunna säga att jag hatar schlager mer än ngn annan musikform men jag har vissa undantag. Jag talar givetvis om Tommy Körberg och hans Judy min vän! En låt som vilken dag som helst seglar in bland topp tio på min hundralista över galet bra låtar. Jag skulle gott och väl kunna skriva en c-uppsats om låtens genialitet och varför den slagit ner som en hiroshimabomb i mitt kräsna musikhjärta men jag känner att detta inlägg redan är på gränsen till för långt för att ta upp syfte, disposition, metod, teori och diskussion i ämnet.

1969 var året som Tompa efter en vinst i den svenska uttagningen fick chansen att reppa Svedala i Eurovision Song Contest i Madrid. Efter lite backup från våra nordiska grannländer så skrapade Mr T ihop nio poäng vilket räckte fram till en åttonde plats. En placering som för övrigt delades med Siw Malmkvist som detta år tävlade för Västtyskland, men som inte gör Tompa och Judy ngn som helst rättvisa. Låten är fett mkt bättre än så helt enkelt. Notera även Tompas exceptionella och skräddarsydda outfit, en sann gentleman innan det vita godiset gjorde honom "lite svår att samarbeta med". Gott folk, pärlor åt svin ger er Tommy Körberg och Judy min vän. Sveriges genom tiderna bästa schlagerbidrag!